Lära gamla hundar sitta

 
Jag har funderat mycket på den här resan vi gör, där vi sakta lär oss att inte ta allt förgivet. Att inte alltid ta den enkla vägen ut och tro att allt står till buds hela tiden. Tillgängligheten som vi låter krympa. 
För att få det vi vill ha så måste vi jobba för det, bli lite skitiga under naglarna. Det går inte att åka till mataffären och plocka det ur hyllan. Vi lär oss sakta att planera och lägga upp ramar för hela året. 
 
För ett par dagar sen la jag upp en bild på lite ägg på instagram. Jag skrev om hur lyckan var total då värpandet kommit igång och att jag nu kommer ha gårdens egna ägg till julbordet och till bakning. Och det är verkligen en lycka. Vi har envist vägrat köpa ägg detta år. Vi har höns och vill vi då ha ägg så får vi planera eller lugnt vänta. Inte lika lätt som det låter dock. 
 
Vår tanke i våras var att kläcka fram kycklingar så dem lagom börjat värpa nu. Jag vet ärligt talat inte om det var ren tur eller om det faktiskt funkat. Men vi har några nybörjare som precis börjat värpa och även nån äldre höna som tänker att det nog var lika bra att hänga på. 
 Vi snålar lite på äggen och samlar så att det ska finnas. Inga omeletter till hela familjen just nu. Så nu är frågan blir det lika lyckat till nästa år, vi kommer att gör ett nytt försök i alla fall. 
 
Men latmasken som bor inom en, den vill åka ned till butiken och bara köpa en massa ägg. Där är dem så lättillgängliga, det skulle vara så enkelt. Så lite slåss jag med mig själv. Men samtidigt tar jag en stolthet i att äta ägg från mina frigående smått galna hönor. 
/ erica 

Get

Trodde inte att mitt första inlägg om getterna skulle handla om olyckan som skedde för några dagar sen. Visar här en mosig bild på mig själv. 


Jag stod vid mjölkbordet och vår bockkilling gick omkring löst. Han bestämmer sig för att hoppa upp på bordet. Sekunden efter blir allt svart, sen sprider sig en intensiv smärta. Jag håller för ögat och hamnar i chock. Jag har fått Labans horn rakt in i ögat. Men jag lyckas ta mig in och ringa maken som var på sitt lönearbete. Jag lyckas knappt få fram något mellan tårarna och den panikslagna andningen.  Han säger bara - jag kommer! 

Nu gick allt bra, ögat klarade sig och efter konsultation med 1177 så bestämde vi oss för att avvakta. 

Jag har en intensiv huvudvärk idag. Orkar inte lyfta huvudet eller titta uppåt, då blixtrar det i huvudet. Antar att det är svullnaden och kanske någon nerv i kläm. Men jag kan öppna ögat och jag mår i övrigt bra. Så nu hoppas jag att nästa inlägg om getterna blir positivare! 

/Erica 

Hösten är här!

 
 
Dagarna fylls fortfarande av värme och sol, men luften har växlat till den friska höstluften. Jag känner mig stark i kroppen, den här sommaren har jag byggt mycket muskler och tappat en del i vikt fast jag inte ens försökt. Men dock välbehövligt.
 
 
Frosten knep mina pumpaplantor och det brukar vara startskottet. Nu börjar dem bråda dagarna! Grönsaker ska skördas och förädlas, betet är inge vidare längre så djuren börjar utfodras med hö. Hönsen har äntligen slutat rugga så nu börjar vi få blygsamma 3 ägg om dagen. Vi är så evigt tacksamma!
 
 
 
Två nya får har flyttat in, två gästrike får. Jag är i sjunde himlen, inte nog med att dem är gästrikare, dem är bruna också. Lite avvaktande mot oss var dem i början. Men nu kommer dem nyfiket fram och kollar in oss konstiga typer. En så länge går dem i en egen liten hage. Den stora baggen, som gjort sitt, ska få gå vidare till slakt. Efter det ska dem få flytta ihop till en gemensam flock. Sen hoppas vi på nya lammbäbisar till våren. Livets cirkel, nya liv kommer till våren och gamla dör. Att få vara en del av, vad vi anser vara, ett naturligt kretslopp. Inga mer vaccumförpackade köttbitar eller grönsaker. Att få göra den här resan fyller mig med , ja! tacksamhet är det bästa ord jag kan komma på.

Tidigare inlägg


RSS 2.0