Stegen

 
Ni vet dem där första stapplande stegen. Man ler lite osäkert, full av förväntan och kanske nervositet. Man beträder ny mark, precis som ett litet barn som plötsligt kommer på att hon har möjligheten att kontrollera sina egna steg. Tar makten och bestämmer sig!
Vissa stunder glider man fram, som en kung, inget kan få mig att vackla. Andra dagar ifrågasätter man allt.  Varför gör jag detta. Är jag helt galen.
Ja det kanske jag är!
 
 
Jag sätter spaden i marken, förväntar mig ett motstånd. Får en tung klump lera. Man kämpar vidare. Ett spadtag i taget . Det skulle vara så jävla enkelt... så enkelt att bara lägga ned spaden där och då. Strunta i alltihop. Gå in igen, in i det varma huset. Krypa ihop i soffan, se en dålig serie på tv. Sluta fundera på saker, sluta ifrågasätta, sluta diskutera.
 
Vi lever i ett samhälle som blir mer och mer toppstyrt, på högre nivåer än vi kan föreställa oss. Men för att bryta ned till en vanlig nivå. Vi fylls av måsten, du ska ha resor, prylar, teknik, kläder och dessa måsten ställer krav på prestationer. Prestationer jag har bestämt mig för att tacka nej till. Jag har valt att ställa mig utanför. Inte som en enstöring som vill bli totalt lämnad ifred. Nej utan mer som en individ som inte tänker spela spelet längre.
 
 
 
Jag tänker enträget fortsätta låta min spade jobba. Nån gång ibland tänker jag slänga ifrån mig den, gå in i det varma huset, krypa upp i soffan och bara andas. Sen....sen går jag ut till spaden igen!
Eder FruW!
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback


RSS 2.0